Kalkningspengarna används på fel sätt och den stora mängd som sprids ut över fjällmarker gör mer skada än nytta. Tomas Hallingbäck, specialist på mossor och ansvarig för mossor och svampar på ArtDatabanken varnar för de brutala förändringar av floran som kalkning på fel ställen innebär.

Arkivbild: Håkan Persson
Helikopterkalkning: Kalk för miljoner sprids över markerna. Nu hävdar forskare att kalken skadar mer än den gör nytta. Ljungväxter, lavar, vitmossor och svamp slås ut när våtmarker täcks med kalk.


Tomas Hallingbäck har sedan 1970-talet på nära håll följt kalkningen. Jämtlands län har sedan 1983 regelbundet kalkat försurade områden och ligger i topp när det gäller mängden kalk som sprids ut. Det handlar stora mängder. 1997 spreds hela 18 000 ton kalk ut på länets våtmarker.
- Det kalkas på fel sätt och dessutom alldeles för mycket, menar Hallingbäck som med fasa sett biverkningarna efter flera års kalkningar i västra Härjedalen.

Naturlig gång
Han menar att mycket av den försurning som varit är en naturlig gång och att en återkommande kalkningen kan ge permanenta skador.
- Mossa och annan fauna bränns sönder och störningarna kan hålla i upp till 100 år innan de återkommer.
Tomas Hallingbäck är inte mot kalkningen som sådan.
- Nej, den är nödvändig. Men måste ske på ett annat sätt. De stora mängder som sprids ut måste minskas och kalket ska direkt ut i vattendrag och absolut inte spridas på land eller våtmark. Det finns en utbredd myt om att kalkning återställer fauna och flora i sjöar, vattendrag och till och med våtmarker till något som liknar tillståndet före försurning. Man har mig veterligen ännu inte lyckats med detta i något enda fall. De undersökningar som gjorts visar i stället att kalk endast är ett av många ämnen som skulle behöva tillföras. Koncentrerad kalk kan i stället skapa nya problem.

Motivet har breddats
Han menar att även om motivet för att kalka har breddats till att bevara biologisk mångfald generellt, är fritidsfisket fortfarande det dominerande motivet. I flera fall handlar det inte enbart om att rädda naturligt förekommande fiskarter utan även att skapa miljöer för fisk som planteras in för fritidsfiskets räkning.
- Tyvärr pratas det mycket om Ph-värden och att få bättre vattenkvalitet för fisken, men det verkar som man många gånger glömmer annan fauna, menar Hallingbäck som efterlyser större kunskap hos länsstyrelser och naturvårdsverk.
- Fiskvård och annan naturvård behöver inte alltid vara densamma.

Blir inte förvånad
Nils G Lundh i Funäsdalen blir inte förvånad när han tar del av Hallingbäcks uppgifter. Redan för tio år sedan slog han larm när det kalkades som värst i Rogen området i västra Härjedalen. Effekterna är enligt Lundh tydliga.
- Ljungväxter, lavar, svampar och vitmossor har slagits ut, menar Lundh som inte har mycket till övers på det sätt myndigheterna har skött kalkningen.
När vegetationen slagits ut är marken sedan särskilt känslig med erosionskador som följd.

"Allvarligt fel"
- Det handlar om ett allvarligt fel och än kanske vi bara sett början på det hela, säger Nils G Lundh som betraktar de gångna årens våtmarks-
kalkningar som rena miljöbrottet.
Kalkningsbidragen i landet uppgår till drygt 200 miljoner kronor per år, därmed är Sverige det land i världen som satsar mest pengar på kalkning av vatten.